Tidig morgon angör vi hamnen i Piraeus med Aneks supersnabba färja, som dock av bränslekostnadsskäl bara körs på halvfart. Bra för oss, som annars skulle anlänt mitt i natten. Får även denna gång rummet direkt på vårt vanliga hotell. Äter frukost och tar det lite lugnt innan vi beger oss ut i solen. Det är svalare här, men i solen känns det skönt.
Vi går bort till Pasalimani, den mindre hamnen och strosar längs piren och tittar på alla båtarna.
Riktiga båtar
Längst in ligger fiskebåtarna, ju längre ut man kommer desto större blir båtarna.
Vackra segelfartygVem behöver så här stor båt?
Hurra! Old Bakers har öppet. Riktigt god grekisk hemlagad mat i mysig miljö. Det finns en matsedel, men man väljer mat vid disken.
Old Bakers i Piraeus
Tisdag tar vi metron till Aten för att besöka museum, strosa runt lite kring Monastiraki och Plaka. Akropolis såg vi förra året, så det får vara.
Arkeologiska nationalmuséet
Det känns roligt att återse de arkeologiska fynden, det är faktiskt mer än femton år sedan vi senast var här.
Agamemnons guldmaskZeus, eller eventuellt hans bror PoseidonAthena med Nike i sin högra hand
Vi promenerar ner mot Monastiraki, går genom saluhallarna där det alltid är liv och rörelse, kikar lite på loppmarknaden, som en vanlig tisdag mest erbjuder krimskrams och slår oss ner på en servering i solen framför den gamla grekiska agoran.
Den grekiska agoran med Akropolis i bakgrunden och tunnelbanespåret mitt emellan
Sen eftermiddag tar vi metron tillbaka till Piraeus.
I morgon på självaste Anna-dagen, bär det hemåt efter nästan två månader i södern. Det känns bra, vi längtar efter barn och barnbarn och alla vänner!
Fredag förmiddag flyttar vi in i Susannas och Manolis studio i Iraklion. Rekommenderas varmt till alla och en var, som någon gång behöver övernattning i Iraklion. Läs mer här
Återlämnar hyrbilen vid flygplatsen och promenerar in mot stan, trafiken är hektisk, men inte fullt så ljudlig som i Indien.
Hamngatan en helt vanlig fredag
Det är här, precis som i alla städer, något grävprojekt på gång. Problemen är dock helt annorlunda, jämfört med de vi kan ha hemma i Piteå. Så fort det ska grävas här måste arkeologer besikta, vilket allt som oftast innebär förseningar och omprojektering.
På Ingers önskelista
Iraklion är en trevlig stad, med något för alla. Vi hinner med den stora lördagsmarknaden där vi bland annat köper vinblad till Dolmades.
Lars provsmakar Raki
På Naturhistoriska muséet lär vi oss en del om synvillor
och möter både levande och artificiella urtida djur.
Levandeoch nästan som levande
Vi besöker Agios Minas – Iraklions största kyrka.
Agios MinasPampig lampa!
Tillsammans med våra fantastiska vänner Susanna och Manolis firar vi en typisk helgdagskväll i Iraklion. Först kvällspromenad ut på den två kilometer långa piren, där vi ser de stora färjorna dra iväg mot Piraeus,
Julpynt vid hamnen
därefter en volta i stan och vid tiotiden blir det grekisk middag på en gemytlig familjetaverna.
Lars, Susanna och Manolis
Söndag packar vi ihop igen, tar en promenad runt innerstan och njuter av solen på piren.
Det är varmt och skönt i solen, till och med hundarna tar det lugnt.
Äter sen lunch på ett favoritställe från förra året, grillad bläckfisk till mig och Saganakigratinerade musslor åt Lars.
På väg hem blickar vi tillbaks mot stan från höjden.
Vi tackar för oss, får skjuts ner till hamnen och strax efter nio är vi på väg mot fastlandet.
Storm.no säger +17, sol med ett litet, litet moln, men inget regn. Bra prognos för att utforska närmsta omgivningarna, tänker vi och packar ryggan med det nödvändigaste. Tar inga lunchmackor idag – planerar lunch i Kato Asites.
Vi ser upp mot Agios Mironas och beslutar oss för att gå dit först och se på utsikten.
Agios Mironas på kullens högsta topp
Lite skumt med molnen! I samma stund som vi låser dörren kommer regnet. Vi tääänker, ska vi ta bilen? Regnet upphör, molnen ligger kvar, men vi struntar i det och traskar iväg norrut.
Först bär det neråt, sen börjar uppförsbackarna.
En massa bikupor
Vi passerar en biodling, träffar Niki som ska plantera ett par nya olivträd idag, ser torkställningar för vindruvor.
Vindruvstorkar
Passerar Pirgou och kommer upp till Agios Mironas, en by med formidabel utsikt. Vi strosar runt, fotar och fascineras av utsikten.
Kyrka med balkong på klocktornet
Vi börjar vara hungriga, regnpausen försenade vår tur, men inga tavernor är öppna så här dags. Mycket pedagogiskt förklarar grönsakshandlarn att tavernan öppnar 7 pm. Hmm
Går vidare mot Ano Asites, kanske… Går genom olivodlingar, träffar farmare, som är missnöjda med årets skörd, oliverna är få och små.
När vi närmar oss byn möter vi inhägnade får och getter, nyfikna men samtidigt lite skrämda av okända vandrare.
och vem är ni då?
Går runt i den lilla byn, funderar på om vi ska gå till Kato Asites, men bestämmer oss för att gå hem till Siva.
Så smala gränder
Kollar Navigatorn och hittar en kort väg, bara 4 km hem, men rackarns Google-Gullan… Den vägen slutade vid ett stängsel och vi fick vackert gå tillbaka 1 km rakt upp och ta den längre vägen hem. Men utsikten innan vi fick vända var rätt fin.
Snyggt, tycker Lars
Det är mörkt innan vi når Síva, vi är hungriga och lite trötta, men ändå nöjda med vår tur.
Men… Det finns mycket kvar att se här omkring! Kanske nästa år?
Susanna visar runt både inne och ute, fruktträdgården är sagolik och huset fantastiskt. Ser oss omkring i närområdet tillsammans med Susanna, packar upp och känner oss hemma, med öppen spis och Manolis härliga musikcollage på USB. Här kommer vi att trivas!
Utanför köksdörren hämtar Lars apelsiner till frukostjuicen.
Efter frukost tisdag morgon styr vi söderut, mot historiska platser vi aldrig tidigare besökt.
Górtyn, Odeion
Górtyn var huvudstad på Kreta under den romerska perioden, men har funnits sedan 3000 f Kr (minoisk tid). Läs mer här.
Festos
Vi fortsätter västerut till Festos, som är huvudmålet för dagen. Festos är den andra största staden under den äldre palatstiden i den minoiska kulturen och är byggt på en kulle, beläget 100 meter över havet, i den grönskande dalen Messara.
Snacka om utsikt!
Utsikten är magnifik, man har uppsikt åt alla håll och från stora torget ser man även Kamáresgrottan i bergsmassivet Psilorítis i norr. Läs mer här
Vilken gullig kisse!
Vi köper några vykort – när ska vi skriva dem då – och tar en lunchmacka tillsammans med en synnerligen sällskaplig katt.
Stängt är det här!
Vi är inne i december, turistsäsongen är definitivt slut, men vi tar ändå en tur ner till Mátala. Grottorna lockar… Men nej, vi får återkomma mellan april och oktober något annat år.
Grottorna vid stranden i Mátala
Det är oklart hur gamla grottorna är, men man tänker sig att de använts som begravningsplats, åtminstone under romartiden. På 60-talet var de hippietillhåll och nu är de mest av allt turistattraktion.
Onsdag morgon, efter frukost med färskpressad apelsinjuice, styr vi österut – mot Lasithiplatån. Landskapet förändras, först kör vi genom vinland, som snart övergår i olivlundar. Större och mindre byar, där olivskörden är i gång och säckar med oliver kantar stundtals vägen.
Snart bär det uppåt, utsikten är åter svindlande och plötsligt är vi ute på platån.
Lasithiplatån
Så platt, så grön och frodig och så många byar som omringar den. Lasithiplatån är ca 11 × 6 km, ligger 840 m ö h och är omgivet av berg.
Diktaion Andron
Det är gott om grottor i de omgivande bergen, den mest kända är Diktaion Andron som sägs vara Zeus födelseplats.
Den tuffa stigen upp
I guideboken står det att stigen upp är tuff, brant och klippig, men att det också finns en mer tillrättalagd stig – paved track. Gissa vilken vi hamnar på?
I grottan bär det nerför, trappa efter trappa, med iskalla, fuktiga ledstänger, som jag håller krampaktigt i. Det är mörkt, bara lite ledljus.
Stalaktit och stalagmit
Längst ner hamnar vi i en sal med droppsten, så fantastiskt.
Många trappor är det
Högt, högt däruppe ser vi dagsljuset sippra in.
Kollar getterna
Med fantastisk utsikt och ljudet av getter på bergssluttningen, äter vi matsäcken.
Väderkvarnar på Lasithiplatån
Tittar på väderkvarnarna, som är typiska för platån, innan vi kör hemåt igen.
Europas äldsta Platan
Stannar till i Krasi och fotograferar Europas äldsta Platan, 2000 år gammal och med en omkrets, som inte ens tolv personer lyckas omfamna.
Lördag regnar det, vi kilar ner på marknaden mellan skurarna och tar en liten kort promenad. Annars är det packning som gäller!
Söndag klarnar det upp, vinden mojnar och det är riktigt varmt. Vi bestämmer oss för en runda via Kefala, Makrillia och Bramianon.
Förra året blev rundan flera kilometer längre än vi tänkt
Vi går upp till Kefala, viker av åt nordost och når så småningom Makrillia.
Postkontoret i Makrilia, med postfack, brevlåda och postbil(?)
Strax norr om byn tar vi av västerut, nu bär det brant utför på cementväg, som så småningom övergår i grusväg. Det går finfint!
Förra året gick vi längs ravinen
Vi kollar vägen vi gick förra året, längs ravinen och känner oss klyftiga som hittat en bättre väg. Men… plötsligt övergår vägen i verklig dirt track, sedanfinns den inte mer. Vi missade avfarten medan vi studerade ravinen!
Snart är vi på rätt spår igen och når strax Bramianon, där vi tar lunchpaus.
Vi tar vägen över bergen, tycker jag när vi ska hem. Visserligen bär det brant uppför, men vägen är trevligare och vi slipper trafiken. Dessutom får vi lite extra motion!
Känns lite vemodigt, imorgon börjar vi vår hemresa via Iraklion och Siva.
Hejdå Bramianon, vi ses nästa höst!
Bakom växthusen skymtar Bramianon
Kollar ut mot havet och tycker plötsligt att även växthusen kan vara vackra.
Äter middag på Levantes, som håller tavernan öppen fram till jul.
Levantes
Det är stiltje, turisterna har lämnat stan och ortsborna har inte råd att äta ute så ofta längre.
Vi tackar för i år och önskar varandra en bra vinter. ευχαριστώ πολύ! Tack, tack! Vi ses i november 2016.
Vi läser på nätet om Svart fredag, ett amerikanskt jippo, med huvudsyfte att öka omsättningen för handeln. Dagen innebär också start för julhandeln. Här i Ierapetra ser vi inga tecken på Svart fredag, inga jippon utöver det vanliga, solen lyser efter nattens våldsamma regn och det blåser friskt. Mina skor är inte riktigt torra än, så vi tar en lättare runda, anpassad till sandaler.
Går vägen upp mot Kefala, men viker av österut i god tid för att slippa passera stadens soptipp och hundgården med hundratals herrelösa hundar.
En harpa
Vi går förbi ett grustag och där står det minsann ett musikinstrument, men vilket var det nu igen… Alltid lär man sig något nytt! Det är gott om vattenpölar, stora som småsjöar, efter nattens regn. Trots att vi aktar oss noga blöter Lars ner ena foten, men det är bara vatten, inte geggamojja som jag halkade ner i igår.
Olivskörden är i full gång, det surrar bland träden och ligger nät på marken.
Olivskörd på G
Mandarinerna är också mogna. De smakar fantastiskt, som vi minns att de gjorde hemma också, när vi var yngre. På lördagsmarknaden kostar de 80 cent/kg. För 1 € får man en hel kasse.
Så många!
Korsar stora vägen, fortsätter en bit österut innan vi tar av mot söder.
Tacksamt att vissa vägar är avstängda
Tar lunch i en annan liten backe, där det finns gott om stenar att sitta på. Utsikten är lite varierande.
Inger ser…och Lars ser…
Nere vid havet blåser det riktigt friska vindar och vågorna skummar mot stranden.
Samlar några vackra stenar och passar på att tvätta sandalerna. Fortsätter hemåt, posten är förstås stängd – inte har de utökat öppethållande där inte, trots svart fredag. Vykorten får vänta till efter helgen.
Ikväll blir det middag på lokal. Levantes eller Napoleon? Ja, det är frågan.
Det här börjar inte bra, tänker jag, då busschaufförn kör förbi vår hållplats – trots att vi står i gången, färdiga att stiga av och trots att vi sa Gournia, när vi steg på. Vi får gå tillbaka en kilometer från nästa hållplats.
Högst upp ligger stadens centrum
Har läst på lite i förväg om den minoiska staden Gournia, som är från 1500 – 1600 f Kr. Staden räknas som en av de viktigaste arkeologiska lämningarna på Kreta, då den är hyfsat välbevarad och ger en tydlig bild av hur man levde och bodde.
Palatset allra högst upp
Centrum ligger högst upp, med palatset och ett stort torg framför. Runt torget finns stadsbebyggelse, längre bort ligger helgedomen och magasin. Längs gatorna neråt finns krukmakare, snickare, bronsgjutare och vinmakare m. m.
Små källarrum
Det kan tyckas som om rummen är väldigt små, men det vi ser idag är källarvåningen. Övervåningarna tros ha haft betydligt större rum.
Troligen finns det mer outgrävt på sluttningen ner mot havet
Vi hade tänkt gå över berget och ansluta E4 mot Stavros, men det blåser bra och ändå är vi i lä för sydvästvinden. Typiskt nog har vi hamnat i Internetskugga, så navigatorn vill inte hjälpa oss. Startar om surfplattan, tänker jag, den kanske bara hakat upp sig. Knappar in pinkoden. Fel! Försöker igen och igen och vips är den plattan låst. DÅ minns jag… har ju ett grekiskt SIM-kort, med annan pinkod!!! Packar ner plattan, pukkoden är hemma.
Oväder på gång. Hoppas vi hinner hem!
Tar fram kartan och så beger vi oss söderut, mot Vasiliki.
Vägen mot Stavros finns bakom kyrkan och bakom soptunnan finns en hembränningsapparat.
Fortsätter grusvägen genom olivodlingarna och…
Skotvätt väntar!
Lunchar med underhållning i Pano Chorio, på bänken under Tamarisken.
Utgrävning?
Irrar lite på andra sidan vägen, innan vi hittar bästa vägen hem.
Utställningskatt?
Nu är det kväll, ute ösregnar det och blåser häftigt, skorna står inne och torkar och SIM-kortet är upplåst.
Saknar Lennart Hellsing! Tänk att 1945 debuterade tre barnboksförfattare, som kom att betyda så mycket för barnlitteraturen. Lennart Hellsing, Tove Jansson och Astrid Lindgren – så fantastiska alla tre.
Det har varslats om regn och vi har en del ärenden, så idag stannar vi hemikring. Kan vara bra med en vilodag för trötta knän också.
Här hos Popy har vi det gott i vår ljusa, fina lägenhet, med stort kombinerat kök/vardagsrum, bekvämt sovrum och bra badrum.
Lyxigt med två balkongerHär drömmer vi gott
Kilar in på muséet, innan vi gör våra inköp. Var här visserligen förra året, men det är trevligt ordnat och vårt besök är säkert bra för statistiken.
Kollar in flertusenåriga fynd från bygden
På väg ut från muséet ser och hör vi en massa skolbarn, säkert flera hundra, vid Kanoupakiplatsen. Runt omkring upptäcker vi poliser, med blåljus på såväl motorcyklar, som bilar. Spännande!
Teater på gång
Vi följer den ringlande raden med barn och lärare. Tack vare beskydd kan de tryggt korsa gatorna och så småningom försvinner de in i gamla saluhallen, som numer är kulturhus. I samma stund väller det ut minst lika många barn, de tågar högljutt iväg åt andra hållet på Demokratigatan.
Vid trafikljusen är det nästan kaos i förmiddagstrafiken, poliserna är nu här och dirigerar fram fyra bussar, samtidigt som barnen halvspringer diagonalt över den stora, viktiga korsningen.
Det tar en stund innan alla barn hunnit över
När bussarna slutligen är fyllda, vänder de i korsningen och kör iväg.
Vi fortsätter till vår fiskhandlare
Kompletterar lite frukt och grönt innan vi går till vår egen affär för det sista.
Vår fina närbutik
Det blåser och är mulet, men vi ser inget regn. Tar en promenad runt stan efter lunch.
Blommande innergård
Följer kajen bort mot kastron och aktar oss för vågskummet som yr upp mot de vintervilande serveringarna. Den venetsianska kastron är inte särskilt märkvärdig, men det är fint med de blommande kryddorna.
Räcken?
Fortsätter förbi fiskebåtarna och går ut på piren, det blåser mindre här.
Kollar in en skarv, som inte gillar vår närhet, så vi vänder hemåt. Har några vykort att skriva, kanske bloggar lite eller kollar in kartan för morgondagens tur. Ett par olästa böcker återstår och dessutom några e-böcker.
Tid för dagens blogg
Till middag vankas det fisk, kocken Lars pysslar i köket. Mmm det doftar gott!
Som alltid är det liv och rörelse kring busstationen, folk med och utan packning samlas och trängs framför den stängda bussen. En halv minut före avgångstid, eller fem minuter efter, kommer busschaufförn – öppnar dörrar och bagageutrymme och som vanligt blir vi sist i kön. Med buss 128 lämnar vi Ierapetra, mitt i värsta morgonrusningen.
Passagerare stiger av och på, byter plats allteftersom någon bättre plats blir ledig. Det är mest äldre som åker och vi förstår, att bussen har stor betydelse för många. Någon skickar med ett brev, två äldre kvinnor hämtar ett stort paket och vid tio är vi framme i Sitia.
Sitia i novemberljus
Sitia, som är den ostligaste staden på Kreta, klättrar bokstavligen uppför bergssidan på Sitiabuktens västra sida. Enligt guideboken, finns här förutom det venetianska fortet högst upp, även ett arkeolgiskt musum, ett folkloriskt museum och romerska fisketankar.
Men först måste vi ordna med förlängning av reseförsäkringen, vi blir borta längre än de 45 dagar som ingår.
Lite kontorsarbete på kajen
Fortsätter bort till de romerska fisketankarna, ett slags bassänger med hål för att släppa in färskvatten. Här förvarade romarna färsk fisk.
Roman Fish TanksI fisketankarna trivs gäss, svanar och andra sjöfåglarVi går vidare upp i stan
Folklore Museum är stängt, säsongen är förmodligen slut slut slut, men arkeologiska muséet har öppet. Här visas främst fynd från minoiska bosättningar på ostligaste Kreta.
Finner en tydlig infotavla
Muséets höjdpunkt är Palaikastro Kouros, en chryselephantine (av guld och elfenben) statyett av en man (Kouros) från staden Palaikastro sydost om Sitia. Den har daterats till den sena minoiska perioden (15: e-talet f.Kr.) under bronsåldern.
The Palaikastro Kouros
Möter flera skolklasser då vi lämnar muséet, hör några ord av föreläsningen, på grekiska, men nu är vi faktiskt hungriga!
Vi har några tips på bra ställen. Först går vi norrut förbi fisketankarna, men nej vi ser inget Nato. Då går vi åt andra hållet, men nej vi finner inte den tavernan heller. Typiskt! Tiden går, vi planerar att ta eftermiddagsbussen…
Slinker in på en liten taverna där det sitter greker, får förslag på dagens specialité och beställer. Utanför passerar först en kvinna, bärandes på simfötter, sedan kommer ytterligare en som hoppar in i en bil och kör iväg. Ytterligare en, iklädd baddräkt, kör iväg osv osv. Lustigt!
Efter en god hemlagad grekisk lunch skyndar vi till busstation, där ÄR det rörigt med skolbarn, pensionärer och några till. Vi stiger på sist och åker hem till Ierapetra.
Måndag, sista veckan på södra Kreta, tar vi förmiddagsbussen till Mirtosoch väljer de röda trianglarna, 15 km i blandad terräng – lite uppåt och lite neråtSiktar in grävskopan där uppe, snett ovanför Bougainvillean…Precis här vid grävskopan är vi en bit på väg.Fortsätter uppåtoch ett par kilometer senare ser vi ner mot havetMen vad är detta?Lars tittar oroligt bort mot Gdohia,men utåt havet ser det bättre utFöre första huset i Kato Gdohia, tar vi åsnestigen till övre bynDet är blött i buskarna, måste ha regnat här…I Gdohia finns ett minnesmärke över de i byn, som dödades under andra världskrigetVi svänger till vänster och följer de röda trianglarnaKolla, nog har det kommit en ordentlig skur härVi vänder söderut, mot havet igenPasserar bikupor, men ser inga binÄn är det en bit kvar,rundar klippanoch ser Tertsa bakom granatäpplen, mandariner och bananträdGår österut genom Tertsa,fortsätter några kilometer längs kustvägentillbaka till Mirtos.Även här har dagarna blivit kortare, solen dalar bakom bergetHandlar lite och tar halv-sex-bussen hem till Ierapetra
Mot nya mål 